Dokumentation har i förskolans historia bestått av kontroll av det enskilda barnets utveckling (se Barnstugeutredningen och Pedagogiska programmet). Jag menar att denna dokumentationspraktik stängde in och omöjliggjorde insyn för alla utom förskollärare, barn och föräldrar, eftersom det var barnets utveckling och då främst brister hos barnet som uppmärksammades. Jag minns från 1980-talet då jag arbetade som förskollärare att vi till och med, hos förskolechefen, låste in de observationsscheman som gjordes. Barnobservationer görs och behöver göras även idag vilka naturligtvis ska kringgärdas av sekretess. Det individuella barnets integritet och behov av stöd och hjälp måste värnas. Men barnobservationer är en annan typ av dokumentationspraktik än pedagogisk dokumentation, där den senare innebär en förändring, historiskt sett, av det förhållningssätt som funnits till dokumentationsarbete. Detta innebär inte att allt arbete med pedagogisk dokumentation ska uppfattas som oskyldigt. I arbetet med pedagogisk dokumentation kan det skapas möjligheter för nytt engagemang för förskolearbetet men det finns också risker. Det förskollärarna upplever som att se nya möjligheter i arbetet är när de genom pedagogisk dokumentation upptäcker hur barn bidrar med intressanta föreställningar och uttrycksformer. Det är inte ett utsatt barn som förskollärarna har upptäckt, det är ett barn som har något att bidra med. Arbetet med pedagogisk dokumentation handlar inte heller om att ”ta barns perspektiv”, det handlar om att öva upp en känslighet för att tolka kultur- och kunskapsskapande tillsammans med barnen och tillsammansnmed kollegor. En av deltagarna i studien beskriver den omvälvandekänsla det innebar för henne att lyssna på ett annorlunda sätt på barnet än vad hon gjort tidigare: Jag känner att det är en helt ny, ett helt nytt sätt att arbeta. En helt ny barnsyn på barn. Lyssna på barn, kommunicera. Bara det! Det är en helt fantastisk upplevelse för mig! Faktiskt. Ja. (Förskolebesök 2008-01-25)

Upplevelsen av att kommunicera med barnen på ett annorlunda sätt än hon gjort tidigare är stark. I detta ligger något intressant och något jag känner igen från många handledningar. Framförallt är det denna känsla som inneburit ny geist för arbetet. Upplevelsen av att dela något med barnen ger en känsla av att göra något nytt. Detta kan förstås som det Lenz Taguchi (2000) kallar för emanciperande. Denna process av gemensamt kultur- och kunskapsskapande handlar om ett meningsskapande kring ett kunskapsområde. 

Läs mer: Pedagogisk dokumentation som förändringsverktyg i förskolan