Förbud är inget för Gustav Sundh, förstelärare i fritidspedagogik på Glömstaskolan i Huddinge. Varje dag planeras nya utvecklande rastaktiviteter. ”Om vi vill ha fysiskt kompetenta barn behöver de få träna sin koordinationsförmåga, känslan för sin egen kropp och balans.”

Mia Sjöström

Det är rast och Glömstaskolans skolgård är full av elever. Det pågår lek och rörelse överallt. Barn springer, klättrar, boxas, hoppar och leker. Bara några få sitter och kollar i sina mobiler. I en hörna spelar ett gäng fotboll och utanför matsalen kullar ett annat gäng varandra med en boll. Några elever åker skateboard ner för en slingrig backe och andra kör omkring på sina cyklar.

– Förbud är begränsande och ofta omotiverade. Först när man fått pröva kan man lära sig och bli duktig, säger Gustav Sundh som är förstelärare i fritidspedagogik och skolgårdslärare på Glömstaskolan i Huddinge, söder om Stockholm.

Han förklarar att så länge eleverna inte riskerar att skada sig själva eller någon annan så är det mesta okej att göra här.

– Om vi vill ha fysiskt kompetenta barn behöver de få träna sin koordinationsförmåga, känslan för sin egen kropp och balans. Vi vill uppmuntra till rörelse och då kan vi inte förbjuda olika sätt att röra sig på. Vi har inte fler allvarliga skador än på någon annan skola, även om eleverna kanske får lite mer skrubbsår här, säger Gustav Sundh.

Han blev utsedd till Årets lärare av Stockholms stad 2016 och till Årets lärare i fritidshem av Lärarförbundet 2017. Två gånger i månaden föreläser han över hela landet för skolledare, pedagoger och andra om hur Gustav Sundh arbetar. På Facebook berättar han om insikter och lyckade idéer under namnet ”Skolgårdsläraren”. I höst kommer hans bok ”Nyckeln till skolgårdens lärande” ut där han delar med sig av sitt arbetssätt.

– Det handlar inte om att bara köra lite rastaktiviteter utan om ett medvetet arbete över tid där jag utgår ifrån barnens intressen och behov, säger Gustav Sundh som alltid är ute med eleverna – alla raster, alla dagar.

Varje morgon förbereder han dagens utomhuspass – förmiddagsrast, lunchrast och eftermiddagens fritids – tillsammans med sin kollega Mohamed Conté. De dukar fram ett smörgåsbord av olika alternativ som står färdigt 9.10 då de yngsta eleverna på skolan kommer ut på sin första rast. Skolans 600 elever är indelade i tre olika rastblock efter ålder.

– Det gör att vi kan anpassa utemiljön för varje åldersgrupp och utmana dem på deras nivå. Vi skapar genomtänkta lekmiljöer med jättemånga olika val – det finns minst 40 olika sätt att röra sig på här varje dag, säger Gustav Sundh.

Det finns även en bod där eleverna kan låna allt från lekmaterial och bollar till skateboards och hjälmar. De mellanstadieelever som vill turas om att ansvara för utlåningen.

– Här ska tröskeln vara låg att pröva på olika saker och ju fler elever jag får igång i rörelse desto fler vill testa – för barn tittar på barn. Många av aktiviteterna placerar vi nära entrén och utanför matsalsfönstren så att de elever som äter varje dag ser ut på andra barn som har rast och rör på sig.

I vintras när snön föll kom elevrådet och ville ha en plats för snöbollskastning. Tillsammans valde de ut ett område bakom skolan där det var tillåtet att kasta snöbollar. Elevrådet skrev dokumentet ”Förhållningssätt kring snölek” med vilka regler som gällde och en vuxen fanns alltid på plats på alla raster.

– Enligt skolans demokratiuppdrag är det viktigt att lyssna på barnen, säger Gustav Sundh som i vintras även skapade en isbana i en backe på skolgården.

– Under tre veckor hade vi 250 barn som åkte där varje rast. Det blev som ett slags snölekland. Eleverna lärde sig dessutom att röra sig på is och jag hoppas att det sitter i ryggmärgen tills de blir gamla och ska ut och gå när det är halt, säger Gustav Sundh som själv var på plats vid isbanan alla raster varje dag under perioden.

Skolan jobbar så – några är ”djupdykare” och aktiva vid en station varje dag i flera veckor för att kunna observera och modifiera leken och se till att reglerna sätter sig och eleverna beter sig schysst mot varandra. Andra är ”helikoptrar” och har en överblick över större delar av skolgården medan ”lotsar” följer ett eller flera barn som har särskilda behov.

– Här ser vi rasten som ett ypperligt tillfälle att skapa möten, leksammanhang och träna barnen i ett socialt samspel i kombination med fysisk rörelserikedom. Det är ett trygghetsarbete som förebygger konflikter.

Gustav Sundh får ofta mejl med frågor som ”på vår skola har vi förbjudit bollspelet King för det blev för mycket konflikter – vad kan vi göra i stället?”.

– Då brukar jag svara: ”om ett barn inte kan stava rätt, tar vi bort pennan då?” Det är vårt jobb att se till att det funkar. Vad beror det på om barnen inte klarar av att samspela? Är de vuxna frånvarande? Har man inte etablerat ett schysst sätt att vara på? Det måste man lösa i stället för att förbjuda rörelse.

Han understryker samtidigt att det varken är enkelt eller ett ensamarbete.

– Det här är ett medvetet arbete över tid där jag och mina kollegor utvecklar miljön tillsammans. Vi går ofta in i leken och deltar eftersom man får en helt annan uppfattning då, än om man bara står bredvid och iakttar.

Visst har han en del gratis eftersom förutsättningarna på Glömstaskolans skolgård är väldigt bra för lek och rörelse. Ytan är stor och varierad. Här finns både kuperad terräng, ett skogsparti, studsmattor, klätternät och plats för bollspel.

– Har man bara en asfaltsyta till skolgård måste man som pedagog vara än mer förberedd, uppfinningsrik och jobba mycket med styrda pedagogledda aktiviteter, säger Gustav Sundh. På skolgården har han ett särskilt fokus på äldre tjejer eftersom forskning visar att flickor rör sig mindre än pojkar.

– Jag frågar dem vad de vill göra och observerar deras intressen och behov. Just nu vill högstadietjejerna gärna låna bandspelare för att dansa eller så spelar de basket, boxas eller gungar. Tjejerna i mellanstadiet håller mest på med gymnastiska aktiviteter, säger Gustav Sundh.

Ute på skolgården har några tjejer i femman skapat en höjdhoppsstation vid studsmattan och turas om att ta sats, hoppa över ribban och landa på en tjockmatta.

– Det är roligt för man tränar på att hoppa högt och utmanar sina gränser, säger Lina, 12 år.

Junie har rekordet på 1,35 meter och Alex har klarat att göra en volt över.

– När man tycker att något är kul vill man göra det mer. Och så mår man bra av det, förklarar Viktoria, elva år.

– Man rör på sig väldigt mycket, det är roligt. Vår förra skola hade knappt någon skolgård och där fanns inget att göra på rasten. Men här känner man att man har gjort något roligt när man kommer in till lektionen, säger Elsa, tolv år. ▪