I denna avhandling studeras förskolebarns möten i relation till den fysiska miljön, till andra barn och till pedagoger. Den fysiska miljön ses som en viktig faktor utifrån att den kan främja olika slags möten men också det motsatta, d.v.s. utgöra ett hinder för barns möten och deras olika aktiviteter (jfr Heurlin-Norinder, 2005). Den sociala miljön är av intresse att studera utifrån samma utgångspunkter med en speciell fokus på vad som främjar alternativt utgör hinder för olika barn eller i mötet barn och pedagog. Då såväl den fysiska miljön som den sociala miljön är av vikt i de sammanhang som jag valt att studera, bildar de tillsammans den utgångspunkt som utgör fond för föreliggande avhandlingsarbete.

När barn kommer samman i en verksamhet som förskolan så får det betydelse på samma sätt som, när människor i andra sammanhang kommer samman. Människor, ting och platser, allt, blir av betydelse i vad som sammantaget kan ses som något av ett ständigt pågående växelspel (jfr Asplund, 1987; Dewey & Bentley, 1949; Mead, 1967).

Under senare år har den svenska förskolans fysiska miljö alltmer kommit i fokus inte minst utifrån att förskolan har ett uppdrag att främja utveckling och lärande för de barn som deltar i verksamheten. I uppdraget ingår även att verksamheterna ska utforma miljöer som stödjer barns delaktighet och inflytande. Skollagen reglerar att den fysiska miljön ska innehålla utrustning och lokaler som behövs för att uppfylla syftet med förskolan (Skollagen 2010:800) och läroplanen anger att miljön ska vara trygg, öppen, innehållsrik och inbjudande (Lpfö 98/2010).

Det finns visserligen ett antal forskningsstudier som berör förskolans miljö men utomhusmiljöns innehåll har inte synliggjorts i samma utsträckning som förskolans övriga miljö (Ärlemalm-Hagsér, 2008). Ett förhållande som för mig blir intressant vid en jämförelse med den svenska förskolepraktiken, en praktik som har en lång tradition av att erbjuda barn utomhusvistelse och naturkontakt, men också av att arbeta med miljö och naturvårdsfrågor (jfr Sandell & Öhman, 2010a; Tallberg Broman, 1995). Bristen på forskningsstudier blir också intressant i relation till att den svenska förskolepraktiken kan sägas ha lång erfarenhet av att praktiskt arbeta med frågeställningar som kan relateras till hållbar utveckling (jfr Dahlbeck & Tallberg Broman, 2011; Ärlemalm-Hagsér, 2013).

Vikten av en utvecklande miljö i relation till barns utveckling understryks av ett flertal forskare som framhåller den fysiska miljöns betydelse inte minst 2 för de tidiga barnaåren, vilket är den period då barn alltmer börjar upptäcka världen (Sandberg & Vuorinen, 2008) och den fysiska miljön har alltmer kommit att studeras i relation till barns vardagsliv (Björklid, 2005; Cele, 2006; Mårtensson, 2004; Nordin-Hultman, 2004). I dessa studier riktas även intresset mot värden som frihet och inflytande i relation till olika utomhusmiljöer (Björklid, 2005; Davidsson 2006; Sandberg & Vuorinen, 2008). Björklid (2005) ger utifrån sitt perspektiv utemiljön en explicit betydelse utifrån att den ger specifika möjligheter till lek, lärande och utveckling. Även Brodin och Lindstrand (2008) menar att lek i utomhusmiljöer erbjuder specifika möjligheter för barn att utforska och pröva sina förmågor på ett sätt som inte kan ske i en inomhusmiljö. Lindstrand (2005) har sammanställt ett flertal internationella studier som visar att barn både utvecklar samarbetsförmågan och den kommunikativa förmågan vid lek utomhus. Lindstrand menar dock att om man ska kunna säga att leken utomhus bidrar till barnets utveckling så förutsätter detta att platsen för lek måste vara lockande och stimulerande men också erbjuda barnet utmaningar. 

Läs mer Försolans utemiljö ger barn inflytande över leken